• Language

    Use Google Translate to view the web site in another language.

Gå till Studiefrämjandet.se

Krönika om apor och prat

Varför pratar vi människor hela tiden, när schimpanserna putsar varandra? Kanske har putsandet och pratet samma funktion, menar Thomas Schiff. (Ur Cirkeln nr 2 2014)

Varför detta eviga pratande? Och varför pratar inte vår närmast nu levande släkting schimpansen, vars DNA-sekvens är identisk med vår till cirka 98,5 procent?

När jag tittar närmare på forskning om det mänskliga språket kan jag konstatera att det alltid främst används för att finkalibrera våra sociala förhållanden. Alltså det kitt som håller oss samman som grupp. Schimpanserna putsar varandra dagligen för att generera de endorfiner som håller samman gruppen.

För detta ändamål evolverade människan i stället språket. Precis som synen, lukten och hörseln är av särskild betydelse för vissa djurgrupper i deras konstruktion av sin mentala världsbild, är språket människans nyckelkomponent. I samtalet med andra mejslar vi ut vår identitet och utvecklar våra tankar om världen.

Jag kan inte påminna mig om att någon av mina kunskaper och erfarenheter enbart emanerar ur mitt eget tänkande. Jag har läst många böcker och deltagit i ett otal seminarier och föreläsningar, men utan samtal med andra hade jag inte utvecklat kunskaper av all den information jag inhämtat.

Kunskap är information som har tolkats, värderats och satts i ett sammanhang i mötet med andra. När vi talar med varandra försöker vi sammanfatta en mängd information i mycket korta budskap. Varje budskap har en lång historia av händelser och erfarenheter i bagaget.

Alla har nog varit med om känslan att orden inte riktigt räcker till. Det är inte alltid vårt budskap når fram, tolkas på ett sätt som var vår avsikt. Vi får leva med dessa språkets begränsningar. Och trösta oss med att det minst intressanta i ett bra samtal är det som sägs, utan alla de tankar och känslor som under samtalets gång rör sig i huvudet och kroppen på de samtalande.

Ett gott samtal karakteriseras av att det framkallar besläktade associationer hos de som deltar. Och då har vi nytta av våra, ganska nyupptäckta, spegelneuron – hjärnceller, belägna alldeles intill vårt språkcentrum. Dessa spegelneuron har som specialuppgift att skapa resonans mellan oss när vi möts. För närvaro, förståelse och identifikation är nyckelkomponenter i det skapande samtalet.

Tillbaka till frågan varför våra närmaste släktingar inte pratar med varandra. Förmodligen för att dom inte behöver!

Ur Cirkeln nr 2 2014.

  • Text: Thomas Schiff
  • Senast ändrad: 3 juli 2020